Tant över gatan

Igår hände en sån där sak som bara händer på film. En tant frågade om jag ville hjälpa henne över gatan. "Nej", sa jag och gick vidare. Eller inte. Nu tycker jag i och för sig att jag är ganska ... snäll?, men man har ju inte direkt möjlighet att tacka nej i ett sånt läge. Och varför skulle man vilja? Känns ju faktiskt väldigt bra att få hjälpa till. Hur som helst: tanten ryckte tag i min arm och vi började trava över gatan. Saaaaaakta. Och visst förstår man väl att hon inte vill bryta höftkulan (jag är rätt säker på att det är det som händer) genom att ta ut stegen lite. Det tog runt två minuter att gå över den inte alls särskilt breda Högalidsgatan. Vi hade då konverserat oss fram till hennes tidiga år. Hon var född ett år efter kyrkans färdigställande (1924).

Men man kan ju inte skiljas åt redan då, tyckte hon. Det visade sig att hon inte bara ville över gatan utan skulle till "Coffee bar". Jag drog en stor suck inombords när jag insåg var det låg. En halvtimme senare och minst lika mycket försenad till min gymdate med Vegas släppte hon min arm och jag stressade hem för att packa ihop mina grejor. Lyckades glömma i stort sett allt och fick vända hem igen. Lovade mig själv att gymma på kvällen istället. Det gick inget vidare det heller. Det blev derby, chips och dip hos Vegas istället. Chips och dip åts med obligatorisk sked (anledning 2:22).

Och jackfan är fortfarande bortsprungen.

Glada nyheter är att jag lyckats få mig en jobbintervju. Mailade in en ansökan på söndag kväll klockan 22.50 och 23.10 fick jag svar att jag var välkommen på intervju redan i veckan. Känns hoppfullt!

Musiktips: Vad som helst av The Charade. Känns väldigt sommar. Och glatt. Glad sommar känns det som. :)